Idag har det gjort fysiskt ont att kolla på Elfsborg.

Först och främst: jag är djupt imponerad av Guliganerna som sjöng och stöttade hela matchen. Jag är inte så säker på ifall jag hade varit fysiskt kapabel till att göra det: matchen tillbringades pendlandes mellan stumhet över att spelet var så jävla uselt och ångestfyllda yl över att spelet var. Så. Jävla. USELT. Kan inte psykologen som Avdic anlitar ta sig an väl valda delar av Elfsborgs trupp?

Nej, det är nog bara det jag orkar säga om matchen. Det är inte att det blir oavgjort som jag är besviken på. Det är sättet det sker på. Jag vill gråta.

In med Hult.